Igår tog jag studenten, jag trode inte att jag skulle få ngn studentskylt, men min var störst av allas, den räcker mig ända upp till hakan. och jag är 176 cm lång.
jag älskar pappa för att han alltid ska vara värst!

---

Det är slut nu, det är verkligen över.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Men mest så gråter jag.

hur kunde tre år försvinna så fort?

hur kan det vara meningen att livet bara ska gå vidare som att inget hänt, som att inget tagits ifrån en,

jag vet inte hur jag ska klara av att börja gå igenom och sortera och slänga sakerna i mitt rum.
Det blir så bekräftat då, att om två månader, så börjar jag ett nytt liv, i en annan säng, i ett annat hus, i en annan stad.
det känns inte verkligt ens när jag skriver det.

Och alla frågar hur det känns och va jag tycker, och jag svarar det alla vill att jag ska svara, at det känns bra och att jag ser fram emot det, tror att det kommer vara roligt och att jag kommer trivas.

och det kommer säkert vara så.
Men nu, just nu på sekundens nu, så känns det som at jag hellre skulle lvilja ta med alla mina klasskompisar, rymma till ettannat ställe, och ha roligt hela dagarna, och aldrig vara ifrån varandra och aldrig behöva växa upp.

---

jag har arit ensam hemma i snart 4 timmar. jag klarar inte av det, det är så tyst, det finns ingen jag kan prata med.
Men jag vill inte at de ska komma hem, de får itne se mig såhär, jag vill inte att de ska se att jag håller på att gå sönder.


Jag måste ta mig samman, och hitta nån styrka så att jag kan börja gå igenom saker innan dom kommer hem, så att dom tror att jag verkligen gör någon nytta och inte bara sitter, som jag egentligen gör.


Jag vet att jag kommer klara mig igenom det, jus nu känns det bara så stort och omöjligt, alltihopa.

Peace

Joh 14:1