Nej vet ni vad,
jag var påväg in i min andra blogg, den ni inte får läsa.
Men ikväll tänker jag skriva här.
ändå.

Om ni visste hur trasig jag är,
hur ont jag har, hur mycket jag vill gråta mig till sömns varje kväll utan att jag får fram en enda tår för att jag hatar att gråta, det är det värsta jag vet.
men ändå vill jag, för att jag vet att trycket skulle lätta, att det som gör så ont skulle minskas iallafall litegran.

Om ni visste hur ofta mitt skratt och leende är fejkat, hur ofta jag i tankarna är någonannanstans för att jag inte orkar med den verkligheten jag lever i. Som det inte är något fel på egentligen, det är bara jag som hittar en massa fel, som hittar allt som är trasigt, för att jag letar efter det, för att jag är beroende av det.

Då skulle ni inte se så konstigt på mig, ni skulle inte undra så mkt, inte störa er så mycket.

Men ni vet inte, ni ser inte, ni förstår inte.
Det är bra på ett sätt, ni besparar er så mycket som ajg inte vill lägga på er.

Men ändå önskar jag,.-