Jag vet inte alls hur man ska börja ett sånthär inlägg för att det ska se snyggt ut, för sanningen är inte alltid vacker. Depression, ångest, panik, hat, äckel, självförakt, smärta, tomhet, mardrömmar, sömnlöshet, ånger, livlöshet, maktlöshet, ovilja osv osv osv.

Det är så många som går runt och bär på vissa, eller alla av de här känslorna, jag vet, jag har också gjort det. Det börjar kanske med att man inte känner sig riktigt accepterad och sen eskalerar det till att man önskar livet ur sig. Att man aldrig blivit född. Man blir övertygad om att alla andra klarar sig bättre utan mig. Smärtan och ångesten blir ens bästa vänner och man lär sig att hantera dem på det sättet man tror är rätt.

För mig innebar det för det mesta att gå utan mat. Känna hur duktig jag var när jag orkade med dagen utan att behöva äta massa äcklig mat. Eller så hanterade jag det genom sex. Att få känna sig bekräftad och sedd. Och i vissa fall, när inget annat fungerade, så skar jag mig. Då lättade allt på en gång.

Jag kom inte ihåg nån längre tid från det att jag var liten som jag hade mått bra, och mellan det att jag var 15-19,5 gick jag till 7 olika kuratorer och jag tyckte inte att någon av dem gav mig hjälpen jag behövde, men sanningen var att jag inte vågade erkänna för mig själv att jag ville må bra. Jag var så inkörd i mitt tankemöster, jag passar inte, jag är ful, äcklig, dålig, värdelös, missanpassad, att jag inte såg att det faktiskt hängde på mig, att jag var tvungen att bestämma mig för att det skulle bli bättre.

Men Smärtan och ångesten var ju det enda jag kände till, när jag inte kände det så var jag alltid tom, som att det ekade inom mig. Jag kom inte ihåg hur det kändes att vara genuint glad, lycklig, och jag visste inte om jag ville komma ihåg. Förr eller senare skulle jag ju falla tillbaka igen och jag visste ju att det gör så mycket ondare att falla om man haft en topp innan. Om jag då skulle ha mått bra, hur mycket ondare måste det inte gör att falla då?

Varför berättar jag det här? För att det finns så många ute som mår dåligt, kanske inte på samma sätt som mig, och kanske är deras känslor värre än mina. Men jag vill visa på att det finns en väg ut, att det inte alls behöver vara svart i slutet av tunneln. Även om ljusstrimman inte alltid är skarp och vit, så finns den där, och väntar på att du ska vrida huvudet åt rätt håll.

För mig var det flytten till Göteborg som blev avgörande för mig. Att få byta liv, och att få umgås mer med kristna människor som hade känt som jag. Att få se att de drömmar jag hade med mitt liv, det jag ville bli och hade en längtan efter inte alls var omöjligt.

Men störst av allt är den som hjälpt mig överleva alla åren fram till dess, Gud, hur deprimerad jag än varit, hur stark ångesten än var, och hur mycket jag än önskade att jag inte trodde på Gud så visste jag ändå att han var med mig hela tiden. Och att Han, även om jag inte fattade varför, hade(och fortfarande har) en plan med mitt liv.

Visst har jag fortfarande dagar jag inte är på topp. Jag kämpar för att hålla mig ovan botten, men jag vet, att skulle jag falla ner igen, så klarar jag det. Jag är starkare än jag tror!

Mår du dåligt? Tveka inte att prata med någon vuxen, och vill du inte prata med nån du känner eller gå till skolkuratorn, så ring Bris! De finns tillgängliga hela tiden för att just du ska ha någon du kan prata med.

Sen finns ju jag också J Du kan alltid maila mig om du vill något, och jag lovar att jag ska göra det bästa jag kan för att svara på det du berättar.

Och till er andra, som inte mår dåligt idag, dela med er ni med på era bloggar om något ni varit med om, så att fler kanske vågar öppna sig och berätta om hur de mår.

<3