När jag sitter och ser serier såhär så börjar jag tänka så mycket. på mitt liv, på andras liv, på karaktärernas liv.
Vi faschineras av dem, dom ser bra ut, dom lyckas med det dom gör, i Oth har karaktärerna vid 22 års ålder antingen barn och äktenskap samtidigt som det kämpar med att leva sina drömmar. Eller har egna framgångsrika företag, vänner som de har haft sen de var små.

också tittar jag på mitt eget liv, jag har iofs pojkvän och jagar min dröm, och visst har jag kontakt med vissa avmina vänner från grundskolan och gymnasiet, men min bästa vän bor 140 mil från mig. som nästan hela min familj och mina minnen från min barndom.

Och ibland när jag tittar så kan jag känna mig misslyckad, för att jag inte är lika duktig som de är, eller inte lyckas vara så snygg när jag precis har vaknat, och att jag inte orkar ta på mig mer än mjukisbyxor om jag har en dålig dag.

Men faktum är att de bara är karaktärer, ochc visst finns det säkert någon ute i världen någonstans som upplevt det "perfekta ögonblicket". Men mitt liv är vackert som det är, för att jag lever för någonting, jag har drömmar, jag kämpar för det jag vill.

Jag kanske inte lever det liv jag trodde att  jag skulle leva, jag trodde att jag alltid skulle bo kvar i Piteå, träffa nån grabb där, gifta mig och få barn och ha alla mina gamla vänner och min familj nära och i säkert förvar bara några minuter bort.

Mitt liv blev inte så, men jag älskar det liv jag har. Även om denna sommaren inte varit den lättaste så älskar jag mitt liv här.

även om jag  inte förstår det hela tiden.
:)

just a thought.

<3